Del 2 - Att försonas med det liv jag fått

Predikningar Ryttargårdskyrkan

Fredrik Lignell
I befintligt skick
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/del-2-att-forsonas-med-det-liv-jag-fatt-arb9g

Mose har växt upp vid faraos hov, men varit tvungen att fly då han slagit ihjäl en egyptier som plågat en judisk man. Han kommer till Midjan, där han slår sig ner, gifter sig och lever ett liv som fåraherde. Guds kallelse når honom genom den brinnande busken, och uppdraget är att återvända till världshärskaren i Egypten och beordra honom att släppa Israels folk.

Mose drabbas av tvivel 2 Mos 4:1-2

Gud frågar: Vad har du? Gång på gång ser vi detta i bibeltexterna: Gud kallar människor för särskilda uppdrag, och det han använder är det man har i händerna. Gud gör något med det som finns. Detta är evangeliets grundton. Gud kommer till världen så som den ser ut. Han använder sig av det mänskliga, och verkar svårt förtjust i det vardagliga.

Vi tenderar att uppehålla oss vid det som inte finns: Jag har inga resurser, jag är född i ”fel familj”, jag har inget läshuvud, jag saknar pengar eller tänk om jag bara fått vara frisk ... Allt detta kan vara sant. Men inkarnationen (att Gud blivit människa) lär oss att bristen på tillgångar och begåvningar till sist inte verkar avgöra vad det blir av ett liv. Gud kommer till oss och frågar: Vad har du i handen? Han kommer till världen, och han kommer till människan, i befintligt skick.

För Moses del var det en stav. Den representerade hela hans liv. Den berättade om hans flykt, den avslöjade hans yrkesliv och den var på sätt och vis en garant för hans försörjning. Vad har du i handen, Mose? Lägg ner staven. När han gör det blir den till en orm, och när han tar upp den igen blir den åter till en stav. Använd det du har i handen, Mose, så ska Gud gå med dig. Det kräver en del att lägga ner sin stav inför Gud, och när Mose gör det släpper han kontrollen. Han lägger ner sitt levebröd, sin framtid och sin trygghet på den heliga marken.

Problemet är att Mose ändå inte tycker sig ha vad som krävs. Gud kallar honom att leda ett folk på kanske två miljoner människor, och Mose tänker att det mest avgörande för att lyckas med det saknas. Mose är nämligen ingen stor talare. Ett samtal mellan Gud och Mose äger rum där Mose för frågan på tal.

2 Mos 4:10

En djup hemlighet i frågan om hur Gud handlar i vår svaghet är insprängd i Mose bön: ”... inte heller sedan du talat till mig.” Han har kvar sin stamning eller blygsel eller vad det nu är. Gud har talat, uppdraget är minst sagt överväldigande, och Moses begränsning består. Det låter kanske tufft, men är egentligen djupt trösterikt. Allt det som är Moses liv fram till den här punkten blir landningsbanan för vad Gud vill göra i och genom honom. Gud kunde verka genom fogliga änglar som aldrig syndat och som aldrig lidit nöd. Men han väljer brustna människor som kanaler, för det är genom oss som själva gjort erfarenheten som evangeliet om upprättelse, nåd och nya chanser bäst förmedlas.

När du tänker att livet farit hårt fram med dig, att det kantats av smärta, förluster och motvind, då smyger sig lätt en tanke på: Jag är diskvalificerad. Det går inte att göra något vettigt med mitt liv som är så brustet, som är så märkt av misslyckanden och elände. Fel familj, fel utbildning, blev inte gift/blev gift, sjukdom, åldrande...

Gud äger ensam förmågan att ta våra liv med skavanker, smärta och motgångar och göra något av det som hjälper andra och ärar honom. Ibland har vi fokuserat på de förändrade omständigheterna på ett sätt som inte blir bra.

Ibland gör han en sorts mirakel där skadan helas, och ibland gör han en annan sorts mirakel där skadan används.

Silver och guld har jag inte, säger apostlarna när de möter den lame mannen i Jerusalem (Apg 3). Tänk om Petrus och Johannes haft rejält med stå...